ToDeJ

Ibland så känner ja mig så himla ensam. Inte för att ja bor i skogen ella så, men d känns som att ingen ser mig. Ja går här hemma med mina barn å trampar å försöker tiden å gå... Just nu så e d mer olidligt än annars, men d e ju för att j e gravid. Men d känns precis som att barnen känner på sig att mamma inte har samma ork å energi längre, å d e d precis som att man kan göra som man vill... För mamma orkar ju ändå inte ta tag i det.. Försökte göra ett tappert försök imorse med lilla herr Randleff som tycker att livet leker när mamma e så trött å seg. Hux flux får han för sig å inte äta upp mackan, kastar den på golvet(!) för då tar Tindra den. Suck tänker jag å säger att det där var ju inte det smartaste du kunde göra. HAHAHAHA! får ja tillbaka å så tar han oboyglaset å häller ut det i katternas vatten. Vilket får bägaren att rinna över på lilla mamma.. Känner mig totalt misslyckad som förälder å tårarna sprutar. In i sängen å å försöker samla mig, vilket inte går så bra eftersom Maria kommer in å börjar krama mig eftersom hon märker att ja e ledsen. Blir vi sena till skolan nu? undrar hon. Bööööl. Sen kommer Adam in å klappar mig på kinden å säger försiktigt förlåt mamma, men för att straxt därefter ställa sig å vråla å skrika som en stucken gris. HAHAHAHHA! Nu får vi göra vad vi vill säger han.... Å den lilla ork å energi ja har kvar rinner sakta ut genom ögonen på mig... Hur ska ja göra för min egen skull för att ja inte ska haverera som människa? Tar Adam i famnen å försöker förklara för honom att man kan inte göra som han gör å frågar honom om han vet vad han gjort för fel. Nää, säger han å flinar mig upp i ansiktet. Känner för att kasta honom genom fönstret, men det får man ju inte... Gråter lite till, å han säger att jag får sluta va så dum. Dum? e ja DUM? Va har ja gjort? Ella inte gjort rättare sagt, för hade det här var för 9 månader sen så hade han inte kommit undran med det här, det hade vart på huve i säng om ja så skulle lägga mig på honom för att han ska ligga kvar å begrunna sina hyss. Men ja orkar ju knappt gå upp för trappen själv, hur ska jag få med mig en arg å skrikande son under armen. Har alltid försökt vara bestämd med mina barn att säger jag stopp så e d stopp. Men det e som bortblåst nu.

Ibland så känner jag för att ge upp, ta mina kläder å flytta ut i ett tält i skogen så får Jonas vara hemma med barnen å fixa med allt som ska göras, men ja vet va ja skulle få för svar... Då får väll du jobba... Å ja vet att det går ju inte. Men snälla, hjälp mig på kvällarna, va hemma på helgerna å hjälp mig!!! För det finns en gräns för hur mkt en människa kan klara. Han tycker väll att eftersom att ja "bara" går här hemma så borde ja väll fixa barnen. Men ja gör inte det just nu. Å ja tycker att e man två så e man! Inte en å två var 27 dag... Visst, han sitter ner vid matbordet å vi pratar å har oss. Men han kan inte plocka bort tallriken efter sig. Han spelar spel med mig och barnen, men han kan inte hitta på något med oss som familj, ut å hitta på nått, ella ta tag i dammsugaren å hjälpa mig rydda upp lite. Ja vet att han inte tycker det e roligt å va hemma när ja endå bara å sur å trött, men det kanske skulle bli bättre om man nån gång fick lite uppskattning på vägen, eller lite hjälp.

Såhär på eftermiddagen innan ja ska hämta barnen så kan ja längta efter att de ska komma hem, men det brukar inte gå många minuter innan ja blir arg på dem över det ena än det andra. Alltid e d någe. Aldrig frid. Men det e väll så det ska va? Men ja tycker att lite uppskattning i vardagen så man orkar med skulle inte skada. Eller lite sällskap så man har nån å luta sig mot när det e jobbigt. För just nu så ramlar ja i backen om ja försöker luta mig..